Svensk verkstadsindustris vagga

Någon kanske frågar sig vad Göta kanal har med Motala Verkstad att göra. Svaret är att man inte kan skildra den enas historia utan att komma in på den andras. Utan en verkstad för repara­tionsarbeten med mera - ingen kanal, och utan kanalen hade Motala Verkstad inte grundlagts så tidigt som skedde. Antagligen hade det inte anlagts någon verkstad alls av betydelse i Motalatrakten, som ju var en typisk jordbruksbygd. 

Runt 1820 var kanaldirektionen ense om att man var tvungen att anskaffa ett mudderverk med ångmaskin. Vid denna tid var England den klart ledande nationen på teknikens område. Det var därför helt naturligt att man vände sig till en engelsk firma, för inköp av mudderverket, en del verktyg och några svarvar. Alltsammans levererades i delar och eftersom von Platen behövde sakkunnig hjälp med uppsättningen av mudderverket och de övriga maskinerna anställde han den 22 april 1822 verkmästaren Daniel Fraser från den engelska leverantören. Mr Fraser skulle även instruera de svenska arbetarna i skötseln av mudderverket och lära dem att rätt hantera verktygen och svarvarna. Det blev starten på en viktig del av svensk industris historia.

 

En stad i staden

Generation efter generation av män och kvinnor levde och arbetade i Motala Verkstad. En hel stad växte fram i området och det fanns både affärer, skolor, sjukhus och föreningsliv. Under större delen av 1800-talet bildade Motala Verkstad en egen församling inom Motala socken med egen skola, kyrka, sjukstuga och fattigvård. Det var inte förrän år 1892 som Motala socken övertog ansvaret för verkstadens kyrka, skola och fattigvård.

Redan 1827 anställde verkstaden en egen läkare och 1832 inrättades ett sjukhus. Den anställde verkstadsarbetaren hade fri medicin och läkarvård. Hans fru och barn hade också kostnadsfri tillgång till läkare men de fick betala för medicinen själva. Kolera och spanska sjukan härjade i olika omgångar även bland människorna i Motala Verkstad. Det var inte heller ovanligt med olyckor som hade dödlig utgång, gjutare riskerade stendammslunga och i lokverkstaden förekom asbest. Medelåldern på de avlidna var i mitten av 1800-talet cirka 35 år.

 

Yrkesstoltheten och den speciella andan skapade en stark sammanhållning mellan verkstadsarbetarna. Under vissa perioder rådde till och med fiendskap mellan Motala köping och ”Verksta´n.” På kanalbanken fanns en bänk som kallades för sista kyssen. Här gav pojken från stan flickan från verkstadsområdet den sista kyssen innan de skildes åt. Han kunde nämligen inte gå längre utan att riskera stryk.

Området kring G:a Motala Verkstad

Kanalområdet mellan Borensvägen och Norra Kanalvägen är en av de äldre delarna i Motala Verkstad. Innan kanalen grävdes fanns här endast enstaka bebyggelse. Marken tillhörde Duvedals gård som ägdes av Vadstena Hospital. I samband med kanalens framdragning friköptes det av Göta kanalbolag.

 

Torrdockan

I samband med kanalbygget anlade Göta Kanalbolag år 1815 en torrdocka i Motala. När dockan grävdes ut uppfördes stödjemurar med kantlister av granit, så kallade kallmurar, på båda långsidorna samt den södra kortändan. Den norra kortändan mot kanalen murades i sten med bruk. Dockan är invändigt klädd med kalksten och murad sten. På varje långsida finns fyra trappor av kalksten. Den södra kortsidan har två trappor och den norra har en trappa. Slussportarna var av trä och förstärkta med gjutjärn. Dockan, som är självfyllande och självlänsande, töms genom en kulvert som löper under kanalens botten och under Verkstaden på andra sidan kanalen. Kulverten mynnar sedan ut i Motala Ström nedströms Motala Kraftverk. Den maximala nivåskillnaden mellan de bägge vattenytorna är cirka 16 meter och det tar ca 1 ½ timme att tömma dockan på vatten.

År 1840 träffades en överenskommelse mellan Göta kanalbolag och Motala Verkstad, att Verkstaden skulle få arrendera torrdockan. I dockan byggdes fartyg av trä under de första åren, senare även fartyg av järn. Numera drivs dockan av kanalbolaget och den används fortfarande för reparationer och vinterförvaring av fartyg. Utmed Göta Kanal finns dessutom ytterliggare två torrdockor, som är självfyllande och självlänsande, nämligen i Sjötorp vid Vänern och i Klevbrinken nära Söderköping.

 

Brädgården

Brädgården uppfördes 1837 av Göta Kanalbolag. Den ligger längs med dockan på norra sidan av kanalen och innehöll ett snickeri, sågverk och ett klumphus (Träklumperiet) för sönderslagning av trästubbar till spisved. Brädgården övergick år 1841 till Motala Verkstad och kom i huvudsak att användas till att förse verksamheten vid varvet och reparationsdockan (torrdockan) med sågat timmer och andra träarbeten, men det var inte fråga om något finsnickeri. Brädgården upphörde på 1850-talet och från år 2002 tillhör Brädgården åter Göta kanalbolag.

 

Dockbyggnaden

Söder om dockan ligger Dockbyggnaden eller ”Dockbyggninga”. Byggnaden uppfördes år 1829 för Göta Kanalbolags räkning. När Baltzar von Platens kanalbygge stod färdigt, övergick den år 1836 till att bli arbetarbostad för Motala Verkstad. Huset rymde som mest 8 stycken bostadslägenheter om ett rum och kök, samt en gemensam förstuga i varje våningsplan. Byggnaden användes ända fram till 1960-talet som bostadslägenhet trots att det inte fanns några som helst bekvämligheter. År 2001 övergick Dockbyggnaden åter till Göta kanalbolag och efter upprustning fungerar byggnaden idag som vandrarhem.

En värdering gjordes i juli 1870 för en förnyad brandförsäkring av JW Wilenius, biträdd av byggmästare B Carlsson, snickarmästaren Carl Kindahl och Lars Forsberg, samt förre vice länsmannen Isak Nyström.

Värderingen lyder:
”Boningshuset uti tämligen försvarligt och gott stånd, med egna väggar på alla sidor, uppfört år 1829 av resvirke med mellanmurat tegel, utvändig beklädnad och med liggande bräder på låg stenfot. Två våningar, 56 fot långt, 24 fot brett, 18 fot högt och täckt med tegel, indelat till 8 rum och förstuga i vardera wåning samt vidbyggt på södra gaveln med en förstuguqvist av resvirke och bräder under tegeltak, lika lång som husets bredd – 8 fot bred av 9,6 fot
medelhöjd.”

 

Stenfot under denna byggnad upptages till 15 Rdr
Hela stommen av denna byggnad värderas till 500 Rdr
Yttre taket med dess tillbehör 250 Rdr
Bjälklagen 90 Rdr
Golven av plank 250 Rdr
Takpanel 200 Rdr
24 st fönsterlufter med glas i kitt foder, målning och allt tillbehör,  
4 fot höga, 3 fot breda, á 8 Rdr. pr styck 192 Rdr
16 st halvfranska dörrar, 6,5 fot höga, 3 fot breda med foder,  
målning och allt tillbehör, á 8 Rdr. pr styck 128 Rdr
8 st rundspislar med do á 20 Rdr. pr styck 160 Rdr
Murverket med 2 skorstenspipor och skorstenar 70 Rdr
1 st utvändig trappa till övre våningen 10 Rdr
4 st halvfönster, varav ett upptill avrundat, med nödigt tillbehör,  
á 2 Rdr. 50 öre pr styck 10 Rdr
2 st beklädda dörrar med lås och gångjärn, á 7 Rdr. 50 öre pr styck 15 Rdr
8 st kakelugnar med järnplan framför eldstaden á 20 Rdr. pr styck 160 Rdr
Tapetsering och målning i rummen 50 Rdr
Sålunda hela husets värde 2 100 Rdr

 

Dockbyggnaden med den utvändiga trappan till övre våningen och den låga utbyggnaden på gaveln mot kanalen, har hyst många arbetarfamiljer inom sina väggar. Utbyggnaden mot kanalen tjänstgjorde som förstuga till de två bostäderna som hade sin ingång där. I en av dessa bostäder bodde i början av 1900-talet och under första världskriget timmermannen Persson. Han skaffade sig en liten extraförtjänst genom att sälja färsk sill och strömming i förstugan. Efter Persson bodde portvakten Malmberg i lägenheten. Många färjevakter har haft sin bostad i Dockbyggnaden, bl a änkan Blom, ”Lasse med träbenet” och Boman.

Uthusen till Dockbyggnaden låg på andra sidan Varvsgatan i den s.k. Ringängen. Det långa uthuset bestod av vedbodar. Boden som låg längst norrut, i hörnet mot Dockgatan, användes förr som likbod, där liken förvarades till begravningsdagen. Det andra uthuset, med gaveln mot Varvsgatan, var brygghus och mangelbod. I mangelboden fanns en stor stenmangel där alla familjer som bodde i Englands-, Liverpools-, Ringdals- och Varvsområdet manglade sin tvätt.
Att låna mangeln kostade ingenting, det var en service som Motala Verkstad höll med. Mangeln fungerade fram till 1940-talet. På andra gaveln, mot Ringängen, låg utedassen i en liten enkel tillbyggnad.

 

Mallbyggnaden

Flygelbyggnad till Dockbyggnaden. Den uppfördes år 1829 som magasinsbyggnad i två våningar med vind och ett jordstampat golv. Huset byggdes på stengrund med ytterväggar av stolpar och reglar som kläddes med stående lockpanel. Bjälklagen och taket är utförda av trä. Taket är täckt med enkupigt taktegel. Byggnaden användes i huvudsak till förvaring av fartygsinventarier, samt till förvaring av mallar och modeller till fartyg och andra tillverkningar av större format för Verkstadens räkning. År 1844 fanns över 4 400 olika slags modeller. Mallbyggnaden tillhör sedan 2001 Göta kanalbolag och inrymmer idag ett café.

 

Paviljongerna

Paviljongerna, söder om Dockbyggnaden, uppfördes år 1858. Den norra var avsedd till förvaring av fartygsinventarier under fartygens vinterförvaring i torrdockan. Den södra paviljongen användes som tackelkammare (för segelsömnad). Under sommaren då paviljongerna stod tomma användes de som utskänknings- och serveringslokaler bl a under midsommarfesterna vid Verkstaden. År 2001 övergick även paviljongerna till Göta kanalbolag och idag fungerar den norra paviljongen som servicehus för gästhamnen medan den södra innehåller en utställning om kanalbygget. 


Vid Motala Verkstad fanns en livlig kulturell verksamhet från 1830 fram till slutet av 1800-talet. Midsommarfirande med midsommarstång vid ”Dansareplan” anordnades redan på 1830-talet under Daniel Frasers tid. På midsommaraftonen avslutades arbetet klockan tolv i Verkstaden. Därefter ägnade man omkring ett par timmar åt extra sopning av verkstäderna och vattenspolning med den stora brandsprutan. Man putsade och prydde här och var med en lövkvist eller en späd björk. De yngre arbetarna brukade hoppa i kanalen med kläderna på och simma över istället för att anlita dragfärjan. Paviljongerna ställdes i ordning för midsommarfest, sedan dansade man till solen gick upp.

 

Norra paviljongen
Vid midsommarfirandet delades den norra paviljongen av med hytter, där de olika verkstadsavdelningarna fick var sin hytt. Det sattes upp ett antal emblem med de olika yrkesgruppernas namn över respektive ingång. Här hade plåtslagare, valsverkare, maskinarbetare o s v sina hytter. Där serverades förfriskningar, dels med bidrag från arbetarna själva och dels från Verkstadsbolaget. Eleverna och de yngre tjänstemännen hade tält (men det upphörde de med mot slutet av 1860-talet). Motala Verkstad släppte till byggnadsmaterial, men de unga männen fick själva sätta upp, pryda, inreda, samt förse tältet med lämpliga godsaker för sig och sina besökande vänner.

Två av hytterna utnyttjades på ett annorlunda sätt år 1885. Arbetarna hade år 1883 bildat Sällskapet Arbetarnas Ring. De hade hyrt en lokal vid Järnvägsgatan 5, men lokalen var för liten för ett större lager under vinterhalvåret.

Därför bildades en kommitté för att uppvakta direktör Sven Almqvist på Motala Verkstad. Avsikten var att få hyra valsverkarnas och plåtslagarnas hytter och ta bort mellanväggen för att ordna ett mjöllager. Detta varade endast ett år. År 1886 stod sällskapets affärslokal Ringdalen färdig.

Mot slutet av gamla Verkstadsbolagets tid hände det, att under några midsommarfester kom blodet i för stark svallning hos en och annan individ, så att ett och annat slagsmål förekom. Bolagsstyrelsen beslöt därför att låta bidraget till festligheterna övergå till arbetarnas pensionskassa. År 1872 beviljade styrelsen 400 Rdr, år 1884 447 kr, år 1898 75 kr. Detta ledde till en förlamande inverkan på de förut så villiga och kraftiga armarna när majstången skulle resas. Besökarna minskade i antal och den sista midsommarfesten hölls år 1897. Englandshagen blev den nya samlingsplatsen med andra krav och nöjen. Senare samlades man vid Folkets Park och Bondebacka.

Under första världskriget användes den norra paviljongen som soppkök. Man tog bort mellanväggarna och satte in en järnspis. Frivilliga damer ställde upp utan ersättning och kokade soppa åt mindre bemedlade barn. I detta soppkök kunde även verkstadsarbetarna mot en billig penning få en av bottnarna i mathämtaren fylld med varm soppa. På 1930-talet hade Frälsningsarmén söndagsskola och ungdomsmöten i lokalen. I den andra paviljongen hade boxningsklubben BK-30 sina träningslokaler. På senare år har paviljongerna använts för arkivändamål.

 

Södra paviljongen
Den södra paviljongen gjordes om till danssalong under midsommarfirandet. På eftermiddagen var det dags att pryda majstången med kransar, som kvinnliga händer hade bundit dagarna innan, ladda kanonerna och ställa i ordning paviljongerna. Verkstadsborna samlades senare under eftermiddagen på den s.k. ”Dansareplanen”, mitt emellan de båda paviljongerna, där en midsommarstång restes och i toppen placerades en flöjel som föreställde ett ångfartyg av plåt. Den tillverkades år 1857 av plåtslagaren Per Engberg. Flöjeln med ångbåten skulle symbolisera den för tiden så viktiga fartygstillverkningen.

Det bjöds frikostigt på mat och dryck och när midsommardansen tog vid framåt sju-åttatiden på kvällen gav man salut från två små kanoner. När sedan gubbarna var stärkta av förfriskningar, började dansen och då var alla vardagens vedermödor glömda för en stund. De första dansstegen togs och visiter gjordes avdelningarna emellan – allt i gemytlig samvaro.
Det var mycket folk som kom även från Motala köping och trakterna runt omkring. Dragfärjan och ångsluparna var i full fart långt fram på småtimmarna. Om vädret var dåligt användes båda paviljongerna för dans.
Anna Norrman var en legendarisk gatuförsäljerska i Motala. Sin verksamhet höll hon på med i över 60 år och fram till sin död 1933. På midsommarafton kunde man också se Anna vid paviljongerna. Hon satt som vanligt på huk och hade sina korgar med karameller och frukt framför sig. Hade barnen hade några slantar, så hamnade de ofta hos Anna Norrman. Hennes vanliga plats var annars utanför Flodins hörna i Motala.

Under senare hälften av 1800-talet tog man sig en svängom på dansbanan till tonerna från Arbetarföreningens – senare kallad Oktetten Platens musikkår. Det dansades natten lång. Man spelade vals, polska, hambo, pas de quatre, (på bygdens språk pa de katt) och fransäs, en dans med många trevliga turer, som fordrade en duglig ledare och sådana fanns det gott om bland de dansanta verkstadspojkarna.

 

Sjösättningsbukten

Sjösättningsbukten är belägen mellan de båda paviljongerna. År 1853 grävdes den ut för hand av verkstadsarbetarna. Tidigare var inte kanalen bredare där än på den övriga sträckan. Den bredden var inte tillräcklig för sjösättning av större båtar från uppsättningsverkstaden, som låg på den motsatta sidan. Därför var man tvungen att göra en utvidgning av kanalen. Efter att ha gjort vissa förarbeten, sänktes vattnet i kanalen och arbetet blev färdigt i julveckan år 1853. Arbetet utfördes i skift dygnet runt och för att uppmuntra arbetarna vid detta kalla och mindre angenäma arbete stod Verkstadsbolaget för en extra förplägnad per man och skift. Den bestod av en sup, en stor smörgås och öl efter behov.