Borenshult - en av alla historiska platser

Göta kanal är som en 19 mil lång historieskatt, där alla platser har sin alldeles egen historia. Genom åren har det gjorts många olika sammanställningar och försök till nedtecknande av dessa historier, och vi försöker samla på oss så många vi bara kan. En av dem handlar om området kring Borenshults slussar och den kan du läsa mer om här.

 

 

Bebyggelsen vid Borenshult

Vid kanalens tillkomst i början av 1800-talet var bebyggelsen vid Borenshult, som ortsbefolkningen kallade för ”Bornshult”, inte stor alls. De flesta av de gamla husen rivits och nya har byggts, men det gamla slussvaktarbostället finns kvar än idag, och där låg en gång i tiden ett torp som kallades ”Brahus och Brahatt”. Mittemot, på andra sidan Borensvägen, ligger ett gammalt bostadshus som förr kallades ”Nabben”. Enligt ryktet ska där ha funnits en krog, men fakta om detta saknas. Vid byggnationen av slussarna användes huset som kontor av Göta kanalbolag. Därefter var det arbetarebostad för Motala Verkstad. Byggnaden har sedan sålts och kommit i privat ägo och omfattande ombyggnader har gjorts. Det fanns också en gång i tiden ett torp i området med namnet "Borenshult" som tillhörde Bergsäters gård. 


Flaggkullen

På kanalens södra sida, ovanför Borenshults slussar, fanns en lastplats, eller lastageplats som det kallades, för kanalens fartyg. Strax bredvid finns en höjd som fick namnet ”Flaggkullen”.

Något som inte så många känner till, är att ”Flaggkullen” en gång utsågs till Baltzar von Platens gravplats. En av befälhavarna vid kanalbyggnaden, löjtnant Sallén, hade hört Baltzar von Platens önskan att få begravas vid kanalen på en lämplig och vacker plats. Därför hade löjtnant Sallén utsett ”Flaggkullen” vid Borenshult och där även planterat popplar, som var Baltzar von Platens älsklingsträd. Trots att det var en fin plats med fri utsikt över Borenshults storartade slussverk, så tyckte inte von Platen om stället, utan valde själv den nuvarande platsen, där han ännu ligger begravd. Popplarna fälldes på 1890-talet, men nya träd planterades och idag dominerar lärkgran. På 1890-talet var ”Flaggkullen” en omtyckt samlingsplats för verkstadsarbetarna.

Innan telefonen togs i bruk fanns här en hög signalmast med en vimpel, som hissades när man såg något fartyg komma ute vid Birgittas udde. Det var slussvakten i Borenshult som hade denna uppgift. Detta var en signal till bland annat Motala Verkstad, att nu var ett fartyg på ingång. Verkstaden fraktade stora kvantiteter med varor på kanalen och signalen betydde, att den som hade hand om båtfrakterna på Verkstaden skulle gå ned till Borenshult och resonera med skepparen. Det fanns kanske inte alltid plats för ytterligare gods. Även andra som hade gods att hämta eller sända iväg begav sig då till lastageplatsen. Det var t.o.m. tal om att det skulle skjutas med kanon, men man nöjde sig med att hissa vimpeln.

Eftersom det inte fanns telefon, så var det ett utmärkt sätt att meddela sig. Det var inte förrän år 1900 som Verkstaden bekostade en telefonledning mellan sin portvakt och Borenshults slussvakt. År 1881 hade Motala Verkstad infört telefon mellan kontoren och upprättat en telegrafförbindelse mellan Motala och Verkstaden. Telefonen kom sedan till nordvästra delen av Östergötland den 20 april 1885 då den även installerades på Motala Verkstad.


Prins Oscars källa

På den norra sidan av slussarna finns en mycket stark källåder, som förorsakade mycket besvär vid slussbygget. I tidningsartikeln ”Det visste ni ej om Borenshult - Slussvakt avslöjar det dolda”, från Motala Tidning år 1960, intervjuas slussvaktaren vid Borenshult Erik Arvidssson, som då hade varit i Kanalbolagets tjänst i 33 år.

Utav sin svärfar hade han fått veta, att då man utförde en del sprängningar för den övre slussen invid bron, så lossnade ett större stenblock och ett mycket kraftigt vattenflöde uppstod som inte gick att hejda. Därför byggdes källådern in år 1824-1825 och leddes ned igenom en kalkstensränna till nedersta slussen.Vattnet faller sedan ut genom ett grovt kopparrör med en huggen brunn av kalksten. År 1832 benämns källan som ”Prins Oscars källa”. Källan har också kallats ”Brunnskällan”. Vattnet är kallt och klart med en liten smak av järn. Källan sinar inte ens under torra somrar utan forsar ständigt med samma kraft.
När passagerarbåtarna förr passerade Borenshult fyllde de sina stora kopparkrukor med dricksvatten från källan. Den gamla källans klara vatten ansågs vara lika kraftgivande som vattnet i den kända källan vid Medevi brunn.

I samma tidningsartikel, berättar slussvakten Arvidsson att det växer olika träslag för varje slusskammare. Vid översta slussen växer alm och vid nedersta oxel. Däremellan växer lönn, ask, bok o s v för varje slussbacke. Detta kan man se än idag, fast kanske inte lika tydligt. Vidare berättar Arvidsson att man varje år fyllde i årtal och namn på slussarna med vit färg, men det slutade man med på 1930-talet. Förutom årtalen fick den engelske byggmästaren William Barak, anställd under åren 1817-1828 och arbetschefen Anders Sohlen sina namn inhuggna på var sida om den mittersta slussen.

 

Kallbadhuset

I Borenshult fanns det i början av 1900-talet ett kallbadhus för allmänheten. Där kunde man för en liten avgift bada och klä om sig i en enskild hytt. På 1930-talet ordnade Motala simsällskap uppvisningar i slussbassängen med simtävlingar, hopp från trampolin och konstsim.

 

Serveringspaviljongen

I en anteckning från år 1837 framgår att det var vanligt att fartygspassagerarna promenerade mellan Borenshult och Motala. De hade god tid på sig medan fartyget lastade på vedbränsle i Motala. De kunde även hinna med att få sig något till livs på Verkstadens värdshus, eller i Borenshult där Serveringspaviljongen låg. Serveringen kallades även för Schweizeriet och låg då en sluss högre upp än vad den gör idag. Paviljongen var endast öppen under turistsäsongen och där fanns förutom kaffe- och konditoriservering, servering av måltider, kaffefrukostar och s k sexor, öl och vin. Ibland kunde man t o m njuta av musik vid måltiderna.


Motalaborna kom ofta dit i sällskap, ibland med ångslupen ”Hulda” som de hade hyrt. ”Hulda” var en föregångare till ångslupen ”Kolga” och ångfärjan ”Motala Verkstad”. Den nuvarande serveringen byggdes av stationsskrivare Bergström. År 1906 anställdes den 16-åriga Borenshultsflickan Sara Nyqvist och år 1925 tog hon över serveringen och drev den fram till 1952. Arbetet med att driva serveringen var tungt, eftersom paviljongen saknade både vatten och avlopp. Dricksvattnet hämtade man från ”Prins Oscars källa” och disk- och tvättvatten från sjön. Sara hade mycket hjälp av sin far Per Johan Nyqvist, som avverkade och körde ner all ved som gick åt till den stora järnspisen. På vintern sågade han och lagrade den is som gick åt under sommaren. Isdösen låg bakom serveringen mot strömsidan.

Elsa Jacobsson övertog serveringen år 1952 och då fick man också elektriska ledningar indragna. Elektriciteten underlättade arbetet, järnspisen liksom isdösen försvann men man fick fortfarande bära vatten. Redan år 1953 fick fru Jacobsson i viss mån en konkurrent. Det var Erik Andersson som lät uppföra en kiosk på det övre planet vid Borenshultsbron. Han var en energisk handelsman ,och när båtarna passerade gick han ut ur sin kiosk med en låda på magen och sålde choklad, tidningar, vykort och kanalguiden på engelska till de utländska turisterna. Själv var han mycket språkbegåvad och talade hela 6 språk. Vid ett tillfälle blev han lite för ivrig och ramlade i slussen med konfekt, vykort och allt. Han klarade sig och hade tur som inte klämdes mellan båten och kajen.