Historiska platser längs Göta kanal

Göta kanal är 19 mil lång, inräknat alla sjöar, och alla platser längs Göta kanal har sin alldeles egna vackra historia. Det är en historia vi värderar högt. Under början 2000-talet gjordes det ett fåtal sammanställningar om ett par platser längs Göta kanal som vi presenterar här!

Har du någon annan historia du vill dela med dig tveka inte att kontakta oss.

Borenshult

Vid kanalens tillkomst i början av 1800-talet var bebyggelsen vid Borenshult inte stor. Ortsbefolkningen kallade platsen förr alltid för ”Bornshult”. De gamla husen har rivits och det har byggts nya, men det gamla slussvaktarbostället finns kvar. Där låg en gång i tiden ett torp som kallades ”Brahus och Brahatt”. Mittemot på andra sidan Borensvägen finns ett gammalt bostadshus som förr kallades ”Nabben”. Enligt ryktet ska där ha funnits en krog, men fakta för dessa uppgifter saknas. Vid byggnationen av slussarna användes huset som kontor av Göta kanalbolag. Därefter var det arbetarebostad för Motala Verkstad. Byggnaden har sedan sålts och kommit i privat ägo och omfattande ombyggnader har gjorts. Det fanns också en gång i tiden ett torp i området med namnet Borenshult som tillhörde Bergsäter. De fem slussarna i Borenshult tog 3 år att bygga. De två sista slussarna blev klara år 1825 och vid kanalinvigningen döptes slussarna till ”Minnets slussar”.


Flaggkullen
På kanalens södra sida vid Borenshult, ovanför slussarna fanns en lastplats, eller lastageplats som det kallades då, för kanalens fartyg. Strax bredvid finns en höjd som fick namnet ”Flaggkullen”.

Vad kanske inte så många känner till är att ”Flaggkullen” en gång i tiden var utsedd till att bli von Platens begravningsplats. Det var en av befälhavarna vid kanalbyggnaden, löjtnant Sallén, som hade hört Baltzar von Platens önskan att få begravas vid kanalen på en lämplig och vacker plats. Därför hade löjtnant Sallén utsett ”Flaggkullen” vid Borenshult och även planterat popplar, som var Baltzar von Platens älsklingsträd. Trots att det var en fin plats med fri utsikt över Borenshults storartade slussverk, så tyckte inte von Platen om stället, utan valde själv den nuvarande platsen, där han ligger begravd. Popplarna fälldes på 1890-talet, men nya träd planterades och idag dominerar lärkgran. På 1890-talet var ”Flaggkullen” en omtyckt samlingsplats för verkstadsarbetarna.

Innan telefonen togs i bruk fanns det en hög signalmast med en vimpel, som hissades när man såg något fartyg komma ute vid Birgittas udde. Det var slussvakten i Borenshult som hade denna uppgift. Detta var en signal bl a till Motala Verkstad, att nu var ett fartyg på ingång. Verkstaden fraktade stora kvantiteter med varor på kanalen och signalen betydde, att den som hade hand om båtfrakterna på Verkstaden skulle då gå ned till Borenshult och resonera med skepparen. Det fanns kanske inte alltid plats för ytterligare gods. Även andra som hade gods att hämta eller sända iväg begav sig då till lastageplatsen. Det var t.o.m. tal om att det skulle skjutas med kanon, men man nöjde sig med att hissa vimpeln.

Eftersom det inte fanns telefon, så var det ett utmärkt sätt att meddela sig. Det var inte förrän år 1900 som Verkstaden bekostade en telefonledning mellan sin portvakt och Borenshults slussvakt. År 1881 hade Motala Verkstad infört telefon mellan kontoren och upprättat en telegrafförbindelse mellan Motala och Verkstaden. Telefonen kom sedan till nordvästra delen av Östergötland den 20 april 1885 då den även installerades på Motala Verkstad.

Prins Oscars källa
På den norra sidan av slussarna finns en mycket stark källåder, som förorsakade mycket besvär vid slussbygget. I tidningsartikeln ”Det visste ni ej om Borenshult - Slussvakt avslöjar det dolda”, från Motala Tidning år 1960, intervjuas slussvaktaren vid Borenshult Erik Arvidssson, som då hade varit i Kanalbolagets tjänst i 33 år.

Utav sin svärfar hade han fått veta, att då man utförde en del sprängningar för den övre slussen invid bron, så lossnade ett större stenblock och ett mycket kraftigt vattenflöde uppstod som inte gick att hejda. Därför byggdes källådern in år 1824-1825 och leddes ned igenom en kalkstensränna till nedersta slussen.Vattnet faller sedan ut genom ett grovt kopparrör med en huggen brunn av kalksten. År 1832 benämns källan som ”Prins Oscars källa”. Källan har också kallats ”Brunnskällan”. Vattnet är kallt och klart med en liten smak av järn. Källan sinar inte ens under torra somrar utan forsar ständigt med samma kraft.
När passagerarbåtarna förr passerade Borenshult fyllde de sina stora kopparkrukor med dricksvatten från källan. Den gamla källans klara vatten ansågs vara lika kraftgivande som vattnet i den kända källan vid Medevi brunn.

I samma tidningsartikel, berättar slussvakten Arvidsson att det växer olika träslag för varje slusskammare. Vid översta slussen växer alm och vid nedersta oxel. Däremellan växer lönn, ask, bok o s v för varje slussbacke. Detta kan man se än idag, fast kanske inte lika tydligt. Vidare berättar Arvidsson att man varje år fyllde i årtal och namn på slussarna med vit färg, men det slutade man med på 1930-talet. Förutom årtalen fick den engelske byggmästaren William Barak, anställd under åren 1817-1828 och arbetschefen Anders Sohlen sina namn inhuggna på var sida om den mittersta slussen.

Kallbadhus
I Borenshult fanns det i början av 1900-talet ett kallbadhus för allmänheten. Där kunde man för en liten avgift bada och klä om sig i en enskild hytt. 

På 1930-talet ordnade Motala simsällskap uppvisningar i slussbassängen med simtävlingar, hopp från trampolin och konstsim.

Serveringspaviljongen
I en anteckning från år 1837 framgår att det var vanligt att fartygspassagerarna promenerade mellan Borenshult och Motala. De hade god tid på sig medan fartyget lastade på vedbränsle i Motala. De kunde även hinna med att få sig något till livs på Verkstadens värdshus, eller i Borenshult där Serveringspaviljongen låg. Serveringen kallades även för Schweizeriet och låg då en sluss högre upp än vad den gör idag. Paviljongen var endast öppen under turistsäsongen och har så varit sedan den öppnade. Där fanns förutom kaffe- och konditoriservering, servering av måltider, kaffefrukostar och s k sexor, öl och vin. Ibland kunde man t o m njuta av musik vid måltiderna.
Motalaborna kom ofta dit i sällskap, ibland med ångslupen ”Hulda” som de hade hyrt. ”Hulda” var en föregångare till ångslupen ”Kolga” och ångfärjan ” Motala Verkstad”. Den nuvarande serveringen byggdes av stationsskrivare Bergström. År 1906 anställdes den 16-åriga Borenshultsflickan Sara Nyqvist och år 1925 tog hon över serveringen och drev den fram till 1952. Arbetet med att driva serveringen var tungt, eftersom paviljongen saknade både vatten och avlopp. Dricksvattnet hämtade man från ”Prins Oscars källa” och disk- och tvättvatten från sjön. Sara hade mycket hjälp av sin far Per Johan Nyqvist, som avverkade och körde ner all ved som gick åt till den stora järnspiseln. På vintern sågade han och lagrade den is som gick åt under sommaren. Isdösen låg bakom serveringen mot strömsidan.

Elsa Jacobsson övertog serveringen år 1952 och då fick man också elektriska ledningar indragna. Elektriciteten underlättade arbetet, järnspiseln liksom isdösen försvann men man fick fortfarande bära vatten. Redan år 1953 fick fru Jacobsson i viss mån en konkurrent. Det var Erik Andersson som lät uppföra en kiosk på det övre planet vid Borenshultsbron. Det var en energisk handelsman. När båtarna passerade slussarna, gick han ut ur sin kiosk och med en låda på magen sålde han choklad, tidningar, vykort och kanalguiden på engelska till de utländska turisterna. Själv var han mycket språkbegåvad och talade hela 6 språk. Vid ett tillfälle blev han lite för ivrig och ramlade i slussen med konfekt, vykort och allt. Han klarade sig och hade tur som inte klämdes mellan båten och kajen.

 

 

Indockning i Motala verkstad

Området kring torrdockan i Motala

Brädgården, Torrdockan, Dockbyggnaden, Mallbyggnaden, Paviljongerna samt Sjösättningsbukten.
Kanalområdet mellan Borensvägen och Norra Kanalvägen är en av de äldre delarna i Motala Verkstad. Innan kanalen grävdes fanns det enstaka bebyggelse. Marken tillhörde Duvedals gård som ägdes av Vadstena Hospital. Området friköptes av Göta kanalbolag i samband med kanalens framdragning.

Brädgården
Brädgården uppfördes 1837 av Göta Kanalbolag. Den ligger längs med dockan på norra sidan av kanalen och innehöll ett snickeri, sågverk och ett klumphus (Träklumperiet) för sönderslagning av trästubbar till spisved. Brädgården övergick år 1841 till Motala Verkstad och kom i huvudsak att användas till att förse verksamheten vid varvet och reparationsdockan (torrdockan) med sågat timmer och andra träarbeten, men det var inte fråga om något finsnickeri. Brädgården upphörde på 1850-talet. Från år 2002 tillhör Brädgården åter Göta kanalbolag.

 

Torrdockan
I samband med kanalbygget anlade Göta Kanalbolag år 1815 en torrdocka i Motala. När dockan grävdes ut uppfördes stödjemurar med kantlister av granit
s k kallmur på båda långsidorna, samt den södra kortändan. Den norra kortändan mot kanalen murades i sten med bruk. Dockan är klädd invändigt med kalksten och murad sten. På varje långsida finns fyra trappor av kalksten. Den södra kortsidan har två trappor och den norra har en trappa. Slussportarna är av trä, förstärkta med gjutjärn. Dockan, som är självfyllande och självlänsande, töms genom en kulvert som löper under kanalens botten och under Verkstaden. Kulverten mynnar sedan ut i Motala Ström nedströms Motala Kraftverk. Den maximala nivåskillnaden mellan de bägge vattenytorna är ca 16 meter och det tar ca 1 ½ timme att tömma dockan på vatten.

År 1840 träffades en överenskommelse mellan Kanalbolaget och Motala Verkstad, att Verkstaden skulle få arrendera torrdockan. I dockan byggdes fartyg av trä under de första åren, senare även fartyg av järn. Numera drivs dockan av Kanalbolaget och den används fortfarande för reparationer och vinterförvaring av fartyg.

Utmed Göta Kanal finns ytterliggare två torrdockor, som är självfyllande och självlänsande, nämligen i Sjötorp vid Vänern och i Klevbrinken nära Söderköping.

Dockbyggnaden
Söder om dockan ligger Dockbyggnaden eller ”Dockbyggninga”. Byggnaden uppfördes år 1829 för Göta Kanalbolags räkning. När Baltzar von Platens kanalbygge stod färdigt, övergick den år 1836 till att bli arbetarbostad för Motala Verkstad. Huset rymde som mest 8 stycken bostadslägenheter om ett rum och kök, samt en gemensam förstuga i varje våningsplan. Byggnaden användes ända fram till 1960-talet som bostadslägenhet trots att det inte fanns några som helst bekvämligheter. År 2001 övergick Dockbyggnaden åter till Göta kanalbolag och efter upprustning fungerar byggnaden idag som vandrarhem.

En värdering gjordes i juli 1870 för en förnyad brandförsäkring av JW Wilenius, biträdd av byggmästare B Carlsson, snickarmästaren Carl Kindahl och Lars Forsberg, samt förre vice länsmannen Isak Nyström.

Värderingen lyder:
”Boningshuset uti tämligen försvarligt och gott stånd, med egna väggar på alla sidor, uppfört år 1829 av resvirke med mellanmurat tegel, utvändig beklädnad och med liggande bräder på låg stenfot. Två våningar, 56 fot långt, 24 fot brett, 18 fot högt och täckt med tegel, indelat till 8 rum och förstuga i vardera wåning samt vidbyggt på södra gaveln med en förstuguqvist av resvirke och bräder under tegeltak, lika lång som husets bredd – 8 fot bred av 9,6 fot
medelhöjd.”

Stenfot under denna byggnad upptages till………………………………………….…………………………... 15 Rdr.
Hela stommen av denna byggnad värderas till……………………………………………………………………… 500 Rdr.
Yttre taket med dess tillbehör………………………………………………………………... 250 Rdr.
Bjälklagen………………………………………………………………..90 Rdr.
Golven av plank…………………………………………………………………….250 Rdr.
Takpanel………………………………………………………………...200 Rdr.
24 st fönsterlufter med glas i kitt foder, målning och allt tillbehör,
4 fot höga, 3 fot breda, á 8 Rdr. pr styck…………………………..…....192 Rdr.
16 st halvfranska dörrar, 6,5 fot höga, 3 fot breda med foder,
målning och allt tillbehör, á 8 Rdr. pr styck……………………….……128 Rdr.
8 st rundspislar med do á 20 Rdr. pr styck…………………………...…160 Rdr.
Murverket med 2 skorstenspipor och skorstenar…………………...…… 70 Rdr.
1 st utvändig trappa till övre våningen………………………………….. 10 Rdr.
4 st halvfönster, varav ett upptill avrundat, med nödigt tillbehör,
á 2 Rdr. 50 öre pr styck…………………………………………………. 10 Rdr.
2 st beklädda dörrar med lås och gångjärn, á 7 Rdr. 50 öre pr styck…… 15 Rdr.
8 st kakelugnar med järnplan framför eldstaden á 20 Rdr. pr styck……160 Rdr.
Tapetsering och målning i rummen……………………………………...50 Rdr.
Sålunda hela husets värde………………………………….…………2 100 Rdr.

Dockbyggnaden med den utvändiga trappan till övre våningen och den låga utbyggnaden på gaveln mot kanalen, har hyst många arbetarfamiljer inom sina väggar. Utbyggnaden mot kanalen tjänstgjorde som förstuga till de två bostäderna som hade sin ingång där. I en av dessa bostäder bodde i början av 1900-talet och under första världskriget timmermannen Persson. Han skaffade sig en liten extraförtjänst genom att sälja färsk sill och strömming i förstugan. Efter Persson bodde portvakten Malmberg i lägenheten. Många färjevakter har haft sin bostad i Dockbyggnaden, bl a änkan Blom, ”Lasse med träbenet” och Boman.

Uthusen till Dockbyggnaden låg på andra sidan Varvsgatan i den s.k. Ringängen. Det långa uthuset bestod av vedbodar. Boden som låg längst norrut, i hörnet mot Dockgatan, användes förr som likbod, där liken förvarades till begravningsdagen. Det andra uthuset, med gaveln mot Varvsgatan, var brygghus och mangelbod. I mangelboden fanns en stor stenmangel där alla familjer som bodde i Englands-, Liverpools-, Ringdals- och Varvsområdet manglade sin tvätt.
Att låna mangeln kostade ingenting, det var en service som Motala Verkstad höll med. Mangeln fungerade fram till 1940-talet. På andra gaveln, mot Ringängen, låg utedassen i en liten enkel tillbyggnad.

Mallbyggnaden
Flygelbyggnad till Dockbyggnaden. Den uppfördes år 1829 som magasinsbyggnad i två våningar med vind och ett jordstampat golv. Huset byggdes på stengrund med ytterväggar av stolpar och reglar som kläddes med stående lockpanel. Bjälklagen och taket är utförda av trä. Taket är täckt med enkupigt taktegel. Byggnaden användes i huvudsak till förvaring av fartygsinventarier, samt till förvaring av mallar och modeller till fartyg och andra tillverkningar av större format för Verkstadens räkning. År 1844 fanns över 4 400 olika slags modeller. Mallbyggnaden tillhör Göta kanalbolag sedan år 2001.

Paviljongerna
Paviljongerna, söder om Dockbyggnaden, uppfördes år 1858. Den norra var avsedd till förvaring av fartygsinventarier under fartygens vinterförvaring i torrdockan. Den södra paviljongen användes som tackelkammare (för segelsömnad). Under sommaren då paviljongerna stod tomma användes de som utskänknings- och serveringslokaler bl a under midsommarfesterna vid Verkstaden. År 2001 övergick även paviljongerna till Göta kanalbolag och fr o m år 2003 ska de fungera som utställningslokaler för olika ändamål.
Vid Motala Verkstad fanns en livlig kulturell verksamhet från 1830 fram till slutet av 1800-talet. Midsommarfirande med midsommarstång vid ”Dansareplan” anordnades redan på 1830-talet under Daniel Frasers tid. På midsommaraftonen avslutades arbetet klockan tolv i Verkstaden. Därefter ägnade man omkring ett par timmar åt extra sopning av verkstäderna och vattenspolning med den stora brandsprutan. Man putsade och prydde här och var med en lövkvist eller en späd björk. De yngre arbetarna brukade hoppa i kanalen med kläderna på och simma över istället för att anlita dragfärjan. Paviljongerna ställdes i ordning för midsommarfest, sedan dansade man till solen gick upp.

Norra paviljongen
Vid midsommarfirandet delades den norra paviljongen av med hytter, där de olika verkstadsavdelningarna fick var sin hytt. Det sattes upp ett antal emblem med de olika yrkesgruppernas namn över respektive ingång. Här hade plåtslagare, valsverkare, maskinarbetare o s v sina hytter. Där serverades förfriskningar, dels med bidrag från arbetarna själva och dels från Verkstadsbolaget. Eleverna och de yngre tjänstemännen hade tält (men det upphörde de med mot slutet av 1860-talet). Motala Verkstad släppte till byggnadsmaterial, men de unga männen fick själva sätta upp, pryda, inreda, samt förse tältet med lämpliga godsaker för sig och sina besökande vänner.

Två av hytterna utnyttjades på ett annorlunda sätt år 1885. Arbetarna hade år 1883 bildat Sällskapet Arbetarnas Ring. De hade hyrt en lokal vid Järnvägsgatan 5, men lokalen var för liten för ett större lager under vinterhalvåret.

Därför bildades en kommitté för att uppvakta direktör Sven Almqvist på Motala Verkstad. Avsikten var att få hyra valsverkarnas och plåtslagarnas hytter och ta bort mellanväggen för att ordna ett mjöllager. Detta varade endast ett år. År 1886 stod sällskapets affärslokal Ringdalen färdig.

Mot slutet av gamla Verkstadsbolagets tid hände det, att under några midsommarfester kom blodet i för stark svallning hos en och annan individ, så att ett och annat slagsmål förekom. Bolagsstyrelsen beslöt därför att låta bidraget till festligheterna övergå till arbetarnas pensionskassa. År 1872 beviljade styrelsen 400 Rdr, år 1884 447 kr, år 1898 75 kr. Detta ledde till en förlamande inverkan på de förut så villiga och kraftiga armarna när majstången skulle resas. Besökarna minskade i antal och den sista midsommarfesten hölls år 1897. Englandshagen blev den nya samlingsplatsen med andra krav och nöjen. Senare samlades man vid Folkets Park och Bondebacka.

Under första världskriget användes den norra paviljongen som soppkök. Man tog bort mellanväggarna och satte in en järnspis. Frivilliga damer ställde upp utan ersättning och kokade soppa åt mindre bemedlade barn. I detta soppkök kunde även verkstadsarbetarna mot en billig penning få en av bottnarna i mathämtaren fylld med varm soppa. På 1930-talet hade Frälsningsarmén söndagsskola och ungdomsmöten i lokalen. I den andra paviljongen hade boxningsklubben BK-30 sina träningslokaler. På senare år har paviljongerna använts för arkivändamål.

Södra paviljongen
Den södra paviljongen gjordes om till danssalong under midsommarfirandet. På eftermiddagen var det dags att pryda majstången med kransar, som kvinnliga händer hade bundit dagarna innan, ladda kanonerna och ställa i ordning paviljongerna.Verkstadsborna samlades senare under eftermiddagen på den s.k. ”Dansareplanen”, mitt emellan de båda paviljongerna, där en midsommarstång restes och i toppen placerades en flöjel som föreställde ett ångfartyg av plåt. Den tillverkades år 1857 av plåtslagaren Per Engberg. Flöjeln med ångbåten skulle symbolisera den för tiden så viktiga fartygstillverkningen.

Det bjöds frikostigt på mat och dryck och när midsommardansen tog vid framåt sju-åttatiden på kvällen gav man salut från två små kanoner. När sedan gubbarna var stärkta av förfriskningar, började dansen och då var alla vardagens vedermödor glömda för en stund. De första dansstegen togs och visiter gjordes avdelningarna emellan – allt i gemytlig samvaro.
Det var mycket folk som kom även från Motala köping och trakterna runt omkring. Dragfärjan och ångsluparna var i full fart långt fram på småtimmarna. Om vädret var dåligt användes båda paviljongerna för dans.
Anna Norrman var en legendarisk gatuförsäljerska i Motala. Sin verksamhet höll hon på med i över 60 år och fram till sin död 1933. På midsommarafton kunde man också se Anna vid paviljongerna. Hon satt som vanligt på huk och hade sina korgar med karameller och frukt framför sig. Hade barnen hade några slantar, så hamnade de ofta hos Anna Norrman. Hennes vanliga plats var annars utanför Flodins hörna i Motala.

Under senare hälften av 1800-talet tog man sig en svängom på dansbanan till tonerna från Arbetarföreningens – senare kallad Oktetten Platens musikkår. Det dansades natten lång. Man spelade vals, polska, hambo, pas de quatre, (på bygdens språk pa de katt) och fransäs, en dans med många trevliga turer, som fordrade en duglig ledare och sådana fanns det gott om bland de dansanta verkstadspojkarna.

Sjösättningsbukten
Sjösättningsbukten är belägen mellan de båda paviljongerna. År 1853 grävdes den ut för hand av verkstadsarbetarna. Tidigare var inte kanalen bredare där än på den övriga sträckan. Den bredden var inte tillräcklig för sjösättning av större båtar från uppsättningsverkstaden, som låg på den motsatta sidan. Därför var man tvungen att göra en utvidgning av kanalen. Efter att ha gjort vissa förarbeten, sänktes vattnet i kanalen och arbetet blev färdigt i julveckan år 1853. Arbetet utfördes i skift dygnet runt och för att uppmuntra arbetarna vid detta kalla och mindre angenäma arbete stod Verkstadsbolaget för en extra förplägnad per man och skift. Den bestod av en sup, en stor smörgås och öl efter behov.

{{favourites.count()}}