Hoppa till textinnehållet
Lindön

Kanaltur med M/S Lindön från Söderköping

Mars 17, 2010
Dela

Rakt framför oss ligger hon där vid bryggan, M/S Lindön, bländande vit och vacker. Denna snart hundraåriga skönhet byggdes en gång i tiden för den ryske tsarens räkning, men ryska revolutionen kom emellan och fartyget fick stanna i Sverige.

 

Till vår glädje, för idag ska hon ta oss med på en tur genom kanalen med början i Söderköping, till Mem och vidare ut i Slätbaken och till Stegeborgs slottsruin.
Platserna på fördäck har redan fyllts av förväntansfulla resenärer. Idag är vädret på vår sida och solen lyser varm från en klarblå himmel. Från styrhytten på övre däck sticker kapten Ove Hagström ut huvudet och ropar till sin jungman att kasta loss. Så tjuter mistluren och M/S Lindön släpper bryggan och glider sakta ut i kanalen.

 

Högst 5 knop

I kanalens mitt är djupet endast tre meter och farten högst 5 knop. Med andra ord är det lugn och sans som råder. Vi lutar oss behagfullt tillbaka, vinkar till dem vi möter och njuter av de öppna fälten och kvittret från fåglarna som gömmer sig i det rika bladverket vid kanalbanken. En påtaglig rofylld stämning infinner sig medan Söderköping försvinner bakom oss.

Trafiken på kanalen är emellanåt intensiv, men aldrig med några höga motorljud. Tyst och fint glider båtarna förbi och deras flaggor vittnar om att det är många utanför Sveriges gränser som upptäckt detta äventyr. Till och med den amerikanska flaggan är hissad på två stora katamaraner som möter oss strax innan vi når den första slussen vid Tegelbruket.
Nu blir det spännande! Vi som aldrig har slussat förut hänger långt ut från relingen och tittar fascinerat på när vattnet strömmar ut genom slussportarna och båten, och vi med den, sakta sjunker flera meter. Nästa port öppnar sig och så har vi kommit ner en nivå och kan tuffa vidare.
Utmed kanalen ligger små välskötta stugor och många pyntar sina trädgårdar med roliga detaljer som ett blickfång för oss kanalfarare. I Mem slår det ut i full blom, där trädgårdarna är helt bedårande med små grindar och prunkande blomsterrabatter.

Sista slussen i Mem

Sista slussen mot öppet vatten, de så kallade sjöportarna sluter sig och i kajen utanför slussen finns en stenplatta inbyggd i den kraftiga stenmuren. Bibelorden är tagna från Psaltaren och tanken går till alla de arbetare som slet hårt med att bygga kanalen: ”Om Herren icke bygger huset så arbeta de fåfängt som derpå bygga”.
Nu är vi i slutet, eller börja om man så vill, av kanalen och framför oss öppnar sig S:t Annas skärgård i en fantastiskt vacker vy i flödande solsken. Havsytan krusar sig lätt i den svaga brisen och M/S Lindön ökar farten och stävar stadigt på genom Slätbaken och mot Stegeborgs torn som ståtligt framträder bakom soldis i fjärran.
-  Elvira, Elvira, Elvira, Lindön här. Kapten Hagström anropar den postgula linfärjan som går i det smala sundet mellan fastlandet och Stegeborg. Båten dras med vajrar och vår kapten försäkrar sig om att kusten är klar och vi kan ta oss över utan att fastna i linorna som lurar under vattnet.

Lunchen väntar

Efter en timmes guidning i Stegeborg bland ruiner och alldeles underbara vildväxande gråmalva är det dags för återfärd och till den väntande lunchen. Nu är vi hungriga, och vi slår oss ivrigt ner i de röda sofforna i salongen under kristallkronorna. De linneklädda borden står vackert dukade, glasen fylls med vin och förnöjda och glada serveras vi en härlig skaldjurstoast till förrätt och därefter fläskfilé med potatiskaka och rosmarinsås, dekorerat med morötter och grön sparris. Alltmedan M/S Lindön vänder kosan hemåt och vår kapten läser Tage Danielssons briljanta dikt ”De händer som grävde på Göta kanal”, där de första versraderna låter så här:

"Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal."

 

Artikelförfattare: Eva-Lena Askling