Thomas Telford

Den 8 augusti 1808 kom Thomas Telford till Sverige tillsammans med två medhjälpare för att bistå med sin kunskap gällande kanalbyggnation. Han hade 5 år tidigare påbörjat byggandet av Caledonian Canal i Skottland och var en mycket eftertraktad ingenjör med många järn i elden. Baltzar von Platen behövde hans råd med att staka ut Göta kanals sträckning och tillsammans gjorde de detta på endast 20 dagar. Telford skrev därefter en rapport som även innehöll slussarnas placering och mått. Rapporten bifogades sedan i de färglagda mappar med kartor och annat som lämnades till kung Karl XIII. Den 11 april 1810 utfärdade kungen det privilegiebrev som gav Baltzar von Platen tillstånd att bygga det som kom att bli ”Årtusendets svenska byggnadsverk”. 1813 kom Telford åter till Sverige och inspekterade hur kanalen framskred. Han hade med sig ritningar för slussar och broar och hade även lyckats övertyga den engelska staten att ge sitt godkännande till att dela med sig av den senaste teknologin i form av nyutvecklade verktyg. Senare samma år skickade Telford över ett antal slussbyggare för att utbilda de svenska arbetarna. Platen skickade i sin tur över två unga herrar, Johan Edström och  Gustaf Lagerheim för att gå i lära i England hos Telford. De tillbringade över 9 månader där innan de återvände hem fulla med nya kunskaper och intryck. Väl hemma igen blev de ansvariga för varsin del av kanalen.

Thomas Telford och Baltzar von Platen var två män av samma anda. De var båda mycket grundliga i allt de tog sig för och satte en ära i att alltid slutföra sina projekt. Viljestarka, raka och ärliga som de var, kom de mycket bra överens och deras vänskap höll sig stark genom åren. Baltzar von Platen reste över till England 1822 och tillbringade 5 veckor med att resa runt med Telford. I ett brev till denne skriver von Platen att han för alltid skall minnas denna tid och säger att han har Telford att tacka för alla framgångar han haft under de senaste åren. De brevväxlar flitigt under årens lopp fram till von Platens död 1829.

Vem var då denne Thomas Telford som kom att betyda så mycket för Baltzar von Platen och Sverige? Allt började i en liten by i Skottland, nära gränsen mot England. Thomas Telford föddes den 9 augusti 1757 som ende son till John och Janet Telford. Fadern var en enkel fårherde och familjen bodde i en mycket enkel och spartansk stuga i Eskadale i Dumfries, inte långt från staden Langholm. När Thomas var endast några månader gammal dog fadern och hans änka blev ensam om ansvaret för sonen. De flyttade till en om möjligt ännu sämre stuga som de delade med en annan familj. Vänliga grannar hjälpte till med livets nödtorft, änkan gjorde en del arbete åt böndernamedan deras fruar såg efter sonen. När Thomas själv hade åldern inne började han vakta får på sommaren och sköta om kor på vintern. Samtidigt gick han i församlingsskolan där han lärde sig läsa, skriva och räkna. Barnen som gick där kom från alla samhällsklasser och detta bidrog till att Thomas kom att utveckla sin sociala förmågan.

Thomas uppväxt präglades visserligen av fattigdom och hårt arbete, men han var en glad och humoristisk person som blev känd som ”Laughin Tam”, skrattande Tam. Tack vare sin lättsamhet kom han överens med de flesta och några av hans närmaste vänner kom från finare familjer, vilket senare kom att gynna honom en del i hans karriär. Han var en vänlig själ som verkligen brydde sig om sina medmänniskor och livet igenom behöll han kontakten med sina barndomsvänner.

Tiden var nu mogen för unge Telford att bestämma sig för ett yrke. Det fanns inte mycket att välja på, men till slut fastnade han för stenhuggeri. Telford skickades som lärling till en stenhuggare, men där stod han bara ut några månader. Hans mästare behandlade honom så illa att Telford rymde hem till sin mor. Hans kusin Thomas Jackson kom till hans undsättning och ordnade så att han kunde fortsätta sin lärlingstid hos en mer stillsam mästare i den lilla staden Langholm. Då staden var så liten att alla kände alla, dröjde det inte länge förrän en Miss Pasley hörde talas om den skrattande stenhuggarlärlingen och bjöd hem honom på thé. Hon kom från en fin, gammal familj och bodde i ett av de bättre husen i staden. Ur sitt privata bibliotek lät hon Thomas låna böcker och detta kom att lägga grunden till hans kärlek för litteraturen och bidrog till hans allt större kunskapstörst. Han hade livet igenom nästan alltid en bok i fickan ur vilken han läste några rader så fort tillfälle gavs. Under tiden arbetade han ord entligt och skaffade sig en grundlig erfarenhet av en stenhuggares vardag. Han blev riktigt duktig med hammare och mejsel. Bland det första han gjorde när han blivit vuxen, var att resa en gravsten över sin far med en vacker inskription. När lärlingsperioden var över, började han omedelbart att arbeta som stenhuggare. Han var delaktig i många uppbyggnader av hus och hjälpte till med att bygga en bro över floden Esk som rinner genom Langholm. Han var mycket stolt över sitt bidrag och än i dag kan man se stenar i bron som bär hans märke.

1782, efter två år i Edinburgh, återvände Telford hem till sin hemby och besökte alla sina barndomsvänner, tidigare arbetskamrater och naturligtvis sin kära mor. Snart bar det dock åter iväg och denna gång på hästryggen till London. Med ett introduktionsbrev från Miss Pasley´s bror, en köpman i London, sökte han upp Sir William Chambers som var arkitekt vid utbyggnaden av Somerset House. Han fick omedelbart anställning och arbetade sig snabbt upp till en högre position. I brev hem uttryckte han sina funderingar om att påbörja en  egen verksamhet, tillsammans med en mycket duglig arbetskamrat, men dessa planer grusades av att de ej kunde skaffa tillräckligt med medel för att starta upp någon firma. 1784 blev Telford uppsyningsman vid byggandet av ett hus ritat av Samuel Wyatt, samtidigt som han övervakade byggnadsarbetet av en kyrka. Han ledde även arbetet vid Portsmouth dockor, där han fick möjlighet att sätta sig in i hur man uppförde kaj- och dockbyggnader. Detta kom att bli hans huvudsyssla senare i livet.

Tillbaka i Skottland kom Telford att bli den som var ansvarig för att det nästan obefintliga vägnätet i skotska högländerna byggdes ut. Som vanligt tog han sig an sina nya plikter med stor entusiasm och noggrannhet. För att förhindra fortsatt utvandring från de fattiga och ödsliga trakterna hade man kommit fram till att det krävdes fler och bättre vägar för att samhällena som låg avsides skulle kunna växa och blomstra. Folket var fattigt och låg långt efter i utvecklingen av utbildning, jordbruk och handel. Vissa sträckor av de nästan obefintliga vägsträckorna var såsvårforcerade att de resande tvingades färdas till fot. Vagnar fanns knappt att tillgå och de många banditgäng som härjade i trakterna gjorde att många av de som var tvungna att färdas där, skrev sina testamenten innan de for. Behovet att trygga, farbara vägar var med andra ord akut!

När vägbyggena var i full gång vändes uppmärksamheten till kuststäderna. Skyddande hamnar var av stor betydelse för fisket och Telford byggde om många av dessa på uppdrag av Fiskeristyrelsen. Det var ett stort arbete då många av de hamnar som fanns var s.k. naturhamnar och det hade gjorts mycket lite åt dem. Vindarna blåste nästan rakt in och gav inte mycket skydd åt de fartyg som försökte fly undan havets vågor när det stormade.

Nästan var man än vänder sig i England, Skottland eller Wales finner man spår av denna enastående man. Göta kanals systerkanal, Caledonian kanalen, som byggdes under nästan samma period, är bara ett exempel. Menai bron i norra Wales är ett annat. Telford är ansvarig för nästan 1 600 km väg, ca 1 200 broar och otaliga hus, kyrkor, hamnar och pirar.

Thomas Telford gifte sig aldrig. Han reste oerhört mycket på grund av sitt arbete och han behövde en bas som utgångspunkt. Han hyrde en lägenhet i Salopian coffeehouse, ett slags lägenhetshotell, i London och där kom han att bo i över 21 år innan han skaffade ett eget hus. Telford hade tillgång till flera lägenheter som kunde användas av hans besökare för logi och möten. Salopian kom att bli ett centrum för ingenjörer från hela världen och när Telford meddelade hyresvärden om sin förestående flyttning blev denne mycket upprörd. ”Men Sir, varför? Jag har just betalt 750£ för Er!” Vid närmare förklaring framkom det att den tillträdande hyresvärden betalt den summan till den tidigare värden och denne hade i sin tur betalt 450£ när denne tog över driften av rörelsen. Det ökade priset visade att Telford stigit i betydelse för hotellet och vid Telfords vägran att stanna kvar blev den nuvarande hyresvärden förtvivlad.

Thomas Telford var en man som hade svårt att slå sig till ro sysslolös. Hans råd och synpunkter var eftersökta och han skrev rapporter om olika undersökningar långt upp i åldern. Han värnade mycket om ingenjörernas sammankomster och tankeutbyten inom The Institute of Civil Engineers, han var dess första ordförande och innehade den posten fram till sin död. Trots försämrad hörsel var Telford aktiv in i det sista och när han dog den 2 september 1834, 77 år gammal, lämnade han ett större legat till institutet. Även hans gamla hemstad fick bidrag som skulle användas till att köpa in nya böcker till det bibliotek, som tidigare fått donationer i form av böcker, för det var viktigt för honom att alla fick del av den kunskap som stod att finna i litteraturen. Thomas Telford begravdes i Westminster Abby i London. En plakett visar var han ligger och det finns nog inte någon som är värd denna hedersbetygelse mer än den unge fårherden, som kom från de små omständigheterna och blev så betydelsefull för Englands, Skottlans och Wales utveckling. Ett långt och produktivt liv var till ända, men hans anda fortsätter att verka genom de många ingenjörer som går i hans fotspår.